Om envishet
Just nu plugger jag till att bli Tourist Entertainer. Det är en onlineutbildning där jag läser en massa dokument, kollar på en massa slideshows, gör hemuppgifter och prov och filmar videor hemma.
Idag har jag en rejäl dipp. Idag är deadlinen för min koreografi. Jag ska göra en koreografi, lära mig den och dansa den framför en kamera (som lär bli webcamen, för jag har ingen annan filmkamera) och lägga upp den på utbildningsportalen. Jag har haft tre dagar på mig (att göra detta och lite andra uppgifter). Jag har spenderat tre dagar med att läsa allt annat jag måste läsa, kollat på alla slideshows jag måste kolla på och kämpat så in i helvete med att komma på fler än två danssteg. Men nej, jag kan inte. Jag har inte generna för att dansa. Jag har inte i närheten av tillräckligt med fantasi för att komma på en hel koreografi. Så ikväll har jag panik. För jag vet inte hur jag ska kunna få fram en hel koreografi om jag så fick fem veckor på mig. Jag har huvudvärk, snart spyr jag av jag vet inte vad och jag har panik över min skoluppgift. Perfekt. Verkligen. Det slutade med att jag la mig i en hög och grät. Jag ville ge upp. Jag vill fortfarande ge upp. För det här är verkligen inte min grej. Efter att jag hade gråtit en stund gick jag och pratade med mamma (mammor är bäst). Och hon sa bara att "Nej, dansa och showa är inte din grej, men du kommer vara bäst på att ta hand om barnen och på att göra aktiviteter på dagen. Men jag tycker inte att du ska ge upp. Och jag tror inte att du kommer ge upp. För du är envis.". Vaddå envis? Jag tycker inte att jag är envis. Men när jag tänker efter så är jag nog jävligt envis. Jag trodde att jag skulle ge upp gymnasiet. När järnbristen var som värst orkade jag knappt ta mig ur sängen, men jag var i skolan nästan varenda dag (även om jag somnade på lektionerna). En gång för ungefär ett år sedan googlade jag hur många poäng man får ha IG i och ändå ta studenten. Så illa var det. Jag trodde inte att jag skulle klara det. Jag ville bara ge upp. Men för fem månader sen tog jag studenten utan ett enda IG. På något vis klarade jag av att fortsätta. Jag lämnade in uppgifter fast jag inte var nöjd. Jag pinade mig igenom lektionerna. Men jag klarade det.
Och nej, jag kommer inte ge upp det här heller. Jag tänker fan ta mig igenom de här tre veckorna allmänutbildning så att jag kan få jobba med något kul sen. För fan heller att jag ger upp. Det lockar otroligt att bara maila läraren och säga att jag tyvärr inte kan fortsätta, men fyfan vad bra det kommer kännas sen när jag är klar. One week down, two to go!
Faktumet att jag skriver det här när jag borde plugga och göra och lära mig en koreografi är en helt annan sak och det tar vi upp en annan dag.