tornstroms.blogg.se

En grej jag har märkt sen jag kom till min au pair-familj är skillnaden mellan måltiderna här och hemma.
   I min familj i Sverige tillagas maten, bordet dukas och sen sätter sig alla. Ingen börjar ta förrän alla har satt sig och ingen börjar äta förrän alla har tagit. Alla äter tillsammans, inget spring och inget fixande i något annat rum. Ingen lämnar bordet förrän alla är klara. 

   I min familj i Spanien tillagas maten, bordet dukas och barnen sätter sig. Mamman dukar fram soppan, barnen äter, mamman sätter sig och äter snabbt. Mamman reser sig sedan för att duka av sopptallrikarna och tar fram huvudrätten. Mamman reser sig. Mamman sätter sig. Mamman reser sig. Mamman sätter sig. Om hon överhuvudtaget ens sätter sig. Pappan sitter åtminstone vid bordet nästan hela måltiden, om han är hemma. Efter huvudrätten dukar mamman av och barnen springer till kylen för efterrätt. Jag sitter kvar och tycker att det känns himla konstigt att alla springer efter sin egen efterrätt. 

   Jag vet inte om det är en kulturkrock mellan Sverige och Spanien, eller om det är mellan mina olika familjer. Men jag föredrar att alla äter gemensamt. Det blir ett sätt att umgås, snarare än att stoppa i sig näring. Men vem vet, snart ser jag väl inget konstigt alls i den här rutinen. (Även om jag hoppas att jag behåller gemenskapsätande som föredragen måltid.) 

 

 

I torsdags lämnade jag mitt älskade (får man säga så när man bara har bott någonstans en månad?) Fuerteventura och flög till Barcelona. Efter drygt en timmes bilresa hamnade jag i min nya hemstad. Eller by. Det är en by. Montbrió del Camp, utanför Tarragona.
   Det första jag märkte var att det var galet kallt. Jag menar kallt, på riktigt. Kom inte och säg att ni minsann har si och så många minusgrader i Sverige, för 12 grader och blåsväder är kallt när man bott i 25-30 grader solsken en månad. Det är svinkallt.
   Och så den lilla detaljen; vad gör jag här? Jo, jag är au pair. Mitt jobb är att göra tre barn redo för skolan, laga mat lite här och där, hämta/lämna på skolan, leka och göra redo för sängen. Jag har hittills fått ett litet smakprov av mitt jobb, med en massa hjälp av farmorn (tackar alla högre makter för henne), och det är inte ett slackerjobb vi snackar här inte. Jag antar att jag vänjer mig snart, och hoppas på att det blir bättre.