tornstroms.blogg.se

Idag "slog det mig" att imorgon är sista dagen jag lämnar barnen på skolan och sista dagen jag hämtar dem från skolan och sista gången vi går till bageriet för mellanmål (fredagstradition som jag har hittat på) och sista gången jag äter fredagspizza framför en film. Men det som skrämmer mig mest är att jag inte blir gråtfärdig av det, att jag inte får ont varken i hjärtat eller magen eller någonstans av att tänka på det. Som om all den här tiden inte spelar någon roll. Som om jag inte ens kommer sakna barnen.

En viss fröken har efterfrågat att jag beskriver min dag, så att det blir lättare för henne att förstå vad jag har för mig.

07.30 Uppstigning för mig.
08.00 Uppstigning för barnen.
08.00-08.40 Påklädning och frukost. Jag förbereder förmiddagens mellanmål.
08.40 På med skor och jackor.
08.45 Dags att gå till skolan!
09.00-12.30 Skola för barnen. Fritid för mig. Jag har spanskalektioner två dagar i veckan under den här tiden.
12.30 Hämta barnen för lunch.
12.30-15.00 Lunch. Tre dagar i veckan lagar jag lunch hemma, två dagar äter vi hos farmor och farfar.
15.00-16.30 Skola för barnen. Mer fritid för mig.
16.30 Jag hämtar barnen och vi går hem, till parken eller till farmor för mellanmål.
17.00-19.00 Barnen har olika aktiviteter beroende på vilken dag det är. De som inte har en aktivitet respektive dag gör läxor, leker eller så går vi till parken/biblioteket.
19.00-20.00 Mamma kommer hem.
~21.00 Middag. 

21.30-Läggdags Lek och bus. Mer läxor om de inte är färdiga. 

 

Och ungefär så ser mina vardagar ut nuförtiden. Tack och hej! 

 

Favorit…
plagg: Byxorna jag köpte innan jag åkte till Fuerteventura för att jag behövde ett par byxor till jobbet som jag inte förväntade mig att jag skulle ha på mig särskilt ofta men som har blivit mitt mest använda plagg den senaste månaden. Känner mig så galet snygg i dem. 
låt: Oliver Twist är min favorit just nu. Så himla bra och påminner mig om både dansgolven på Fuerteventura och alla kvällar på terassen med världens bästa rumskompis. 
fik: Har ingen koll på fiken där jag bor just nu, men Ikea är ett av mina favoritställen att fika på. 
klubb: Roma i Gran Tarajal. Inte för att det är ett särskilt fantastiskt ställe, men för alla bra saker som har hänt där. 
artist/band: Tänker säga Tokio Hotel trots att jag inte lyssnar på dem längre, bara för att de har tagit mig igenom så himla mycket. 
man: Har nog ingen just nu. Helt ärligt. 
kvinna: Jag. Alltid jag. 
djur: Hund. 
inredning: Är en sucker för vittvittvitt. Och mycket personliga saker. 
Jag hatar: Att gå upp tidigt på morgonen. När fina kläder går sönder. Elaka människor. Snö. 
Jag älskar: Teckenspråk. Skratt. Rosa. Sol. 
Jag brinner för: Saker jag inte vet än, men en dag kommer spendera mina dagar att göra skillnad med. 
Jag trodde aldrig: Att jag skulle bli glad igen. 
Jag vill tro: Att alla har fina saker inuti. 
Jag hoppas: Att jag blir den bästa personen jag vet. 
Svart/vitt
Fest/Hemmakväll
Fisk/Kött
Bohemiskt/Ljust o fräscht
Alkohol/Alkoholfritt
Kladdkaka/Morotskaka
Chips/Godis

Bästa…
festivalen: Peace&Love. 
bilden: 

lägenheten: En etta på Söder där jag kan sprida ut alla mina saker utan att någon klagar. 
julen: 2012. När jag spenderade dagen med att göra julpyssel med semestrande barn, var med i en julshow på fyra språk på kvällen, festade hela natten och blev hotellets rykte för att jag hånglade med en snygg kille som jobbade där. 
sommaren: Tror på Kjesätersommaren 2008. Förändrades så mycket till det bättre då. 
resan: Den jag är på nu. 
När jag var 16 ville jag: Vara kär och bli omtyckt för den jag var. 
När jag var 10 fick jag: Veta att mina föräldrar skulle skilja sig. Sen dess har jag aldrig vart ett barn igen. 
Jag kommer aldrig: Behandla mig själv som skit igen. 
Jag kommer alltid: Försöka vara mitt bästa jag. 

En grej jag har märkt sen jag kom till min au pair-familj är skillnaden mellan måltiderna här och hemma.
   I min familj i Sverige tillagas maten, bordet dukas och sen sätter sig alla. Ingen börjar ta förrän alla har satt sig och ingen börjar äta förrän alla har tagit. Alla äter tillsammans, inget spring och inget fixande i något annat rum. Ingen lämnar bordet förrän alla är klara. 

   I min familj i Spanien tillagas maten, bordet dukas och barnen sätter sig. Mamman dukar fram soppan, barnen äter, mamman sätter sig och äter snabbt. Mamman reser sig sedan för att duka av sopptallrikarna och tar fram huvudrätten. Mamman reser sig. Mamman sätter sig. Mamman reser sig. Mamman sätter sig. Om hon överhuvudtaget ens sätter sig. Pappan sitter åtminstone vid bordet nästan hela måltiden, om han är hemma. Efter huvudrätten dukar mamman av och barnen springer till kylen för efterrätt. Jag sitter kvar och tycker att det känns himla konstigt att alla springer efter sin egen efterrätt. 

   Jag vet inte om det är en kulturkrock mellan Sverige och Spanien, eller om det är mellan mina olika familjer. Men jag föredrar att alla äter gemensamt. Det blir ett sätt att umgås, snarare än att stoppa i sig näring. Men vem vet, snart ser jag väl inget konstigt alls i den här rutinen. (Även om jag hoppas att jag behåller gemenskapsätande som föredragen måltid.) 

 

 

I torsdags lämnade jag mitt älskade (får man säga så när man bara har bott någonstans en månad?) Fuerteventura och flög till Barcelona. Efter drygt en timmes bilresa hamnade jag i min nya hemstad. Eller by. Det är en by. Montbrió del Camp, utanför Tarragona.
   Det första jag märkte var att det var galet kallt. Jag menar kallt, på riktigt. Kom inte och säg att ni minsann har si och så många minusgrader i Sverige, för 12 grader och blåsväder är kallt när man bott i 25-30 grader solsken en månad. Det är svinkallt.
   Och så den lilla detaljen; vad gör jag här? Jo, jag är au pair. Mitt jobb är att göra tre barn redo för skolan, laga mat lite här och där, hämta/lämna på skolan, leka och göra redo för sängen. Jag har hittills fått ett litet smakprov av mitt jobb, med en massa hjälp av farmorn (tackar alla högre makter för henne), och det är inte ett slackerjobb vi snackar här inte. Jag antar att jag vänjer mig snart, och hoppas på att det blir bättre.

I detta nu ligger jag på en hotellsäng i Berlin. Jag flög hit tidigare ikväll, och imorgon flyger jag vidare mot Fuerteventura. Glömde jag säga? Fuerteventura är äventyret. Jag har fått jobb PÅ KANARIEÖARNA. Helt galet.

Flygresan till Berlin var intressant, men ändå långtråkig. Jag har aldrig flugit själv förut, bara med familj eller vänner. Sällskapet gör att man har kul på resan, gör resan till en del av det roliga. Att flyga själv är astrist. Först sitta utanför gaten mellan incheckning och boarding. Jag läste Henry (Svenska Röda Korsets medlemstidning) så långsamt jag kunde. Sedan själva flygresan. Läste klart Henry och bytte sedan till en bok jag fick i studentpresent (som jag pinsamt nog inte läst ut än) (försvarar mig med att det är en tankebok full med logiska resonemang osv) (men jättespännande och intressant och läsvärd).
   Jag trodde att jag skulle vara lite flygrädd, speciellt eftersom jag var själv. Vet inte vad jag skulle ha fått det ifrån, jag har nog aldrig varit särskilt flygrädd tidigare. Men, det är bra att gardera sig, liksom. Inga problem! Jag satt på flyget och tänkte 'varför fick jag för mig att det här skulle vara läskigt?'. Både start och landning gick utmärkt.
   Det var ungefär världens längsta väntetid innan bagaget äntligen kom, men jag hade tur och hade en av de första tio väskorna. Började gå ut och möttes av ett hav av folk som väntade på sina nära och kära. Log för mig själv och gick vidare samtidigt som jag tänkte att det här är mitt äventyr. Bara mitt. Tog en taxi till hotellet jag bokade tidigare idag, checkade in, lämnade väskan på rummet och sen gick jag ut för att leta mat. Kom på ungefär mitt under flygresan att jag varken ätit lunch eller middag, så det var lite på tiden. Hittade pasta på ett kebabställe i tunnelbanestationen på hörnet, som jag tog med mig "hem" till hotellrummet och åt i sängen. 

   Och nu är jag här. Dokumenterar lite vad som har hänt innan jag somnar. Det är hög tid att sova egentligen, jag måste upp om två timmar för att flyga vidare. Jag är för exalterad. Förhoppningsvis får jag åtminstone lite sömn, men annars har jag ju flygresa imorgon där jag måste slå ihjäl lite tid. Resten av äventyret fortsätter imorgon! 

Senaste:

Låt du hörde: Denna. 
Film du såg: Rise of the Guardians. På bio för några timmar sen. Superbra, rekommenderas. 
Mat du åt: Biosnacks. 
Kram: Jenn, tror jag. 
Puss: Eh, det är typ så länge sen att jag inte kommer ihåg. Tyvärr. 
Känsla: Hunger. Om det är en känsla. 
Bråk: Förmodligen i veckan, bråk är så onödiga att lägga på minnet. 
Resa: Lasagneleverans till Uppsala. 
Glädje: Att tandställningen är ute. 
Längtan: Att åka till Spanien. 
Dröm: Kommer inte ihåg detaljerna, men dessa herrar var med. 
Personen du träffade: Jenn. 
Person du pratade i telefon med: Jenn. 
Personen du fick sms av: Jenn. 
Gången du var utomhus: Tidigare ikväll med Jenn. (Hon verkar vara temat på den här listan) 
Gången hela din familj åt middag tillsammans: Några år sedan. (Skilda föräldrar, haha) 

Vilken dag är det idag?
Lördag. Nästan söndag. 
Om du var en emoji vilken skulle du vara då?
Vad ska du göra ikväll?
Plugga. Tyvärr. 
Säg två bra uttryck:
Dödlinje (direktöversättning av deadline) 

Be there or be square. (Använder sällan, men tycker himla mycket om) 
Vad blir du glad av få höra att du är?
Duktig. Söt. Snäll. Det mesta som är bra. 
Visa en bild du inte minns ha tagits:
Vem saknar du?
Oj, en massa människor. Bl.a. Helén, Jenn, Martin, Victor, Fötterna 2010. 
En bild på något som är asbra att ha:
Vänner att fjanta sig med. 
En outfit som är ovanlig för dig att ha på dig:
Tävlar man så tävlar man! 
Vad är du bra på?
Organisera grupper. Matte. Sova. Göra saker ingen annan orkar. Vara glad när ingen annan orkar. Vara mammig. 
Vad vill du ha?
En egen lägenhet. Och körkort kanske. 
Vad tycker du är roligt?:
Umgås. Scouting. Kemiskämt. 
Vad är du dålig på?
Självdisciplin. Att gå upp på morgonen. Rita. Komma ihåg. 
Vad tänker du baka i veckan?
Pepparkakor. (Fastän det bara är november. Ha!) 
Hur ser du ut när du är nyvaken?
Vem är du kär i just nu?
Massor av söta pojkar. (Bl.a. x, x och x) 
Vad var det första du snodde?
Två tuschpennor från skolan. Tror jag. 
En bild då du dricker alkohol:
Hittar jag inga på. Men här är en nästan. 
Vad har du tänkt göra länge men ej gjort?
Vara Au-Pair. Måste bli av med tandställningen, men sen åker jag. 
Vad bävar du inför?
Livet. Typ. 
Vad händer i helgen?
Plugg. Min utbildning tar inte helg, tyvärr. 
Är listan slut nu?
Antar det. 

Hittade denna hos Sandra. 

Just nu plugger jag till att bli Tourist Entertainer. Det är en onlineutbildning där jag läser en massa dokument, kollar på en massa slideshows, gör hemuppgifter och prov och filmar videor hemma.

 

Idag har jag en rejäl dipp. Idag är deadlinen för min koreografi. Jag ska göra en koreografi, lära mig den och dansa den framför en kamera (som lär bli webcamen, för jag har ingen annan filmkamera) och lägga upp den på utbildningsportalen. Jag har haft tre dagar på mig (att göra detta och lite andra uppgifter). Jag har spenderat tre dagar med att läsa allt annat jag måste läsa, kollat på alla slideshows jag måste kolla på och kämpat så in i helvete med att komma på fler än två danssteg. Men nej, jag kan inte. Jag har inte generna för att dansa. Jag har inte i närheten av tillräckligt med fantasi för att komma på en hel koreografi. Så ikväll har jag panik. För jag vet inte hur jag ska kunna få fram en hel koreografi om jag så fick fem veckor på mig. Jag har huvudvärk, snart spyr jag av jag vet inte vad och jag har panik över min skoluppgift. Perfekt. Verkligen. Det slutade med att jag la mig i en hög och grät. Jag ville ge upp. Jag vill fortfarande ge upp. För det här är verkligen inte min grej. Efter att jag hade gråtit en stund gick jag och pratade med mamma (mammor är bäst). Och hon sa bara att "Nej, dansa och showa är inte din grej, men du kommer vara bäst på att ta hand om barnen och på att göra aktiviteter på dagen. Men jag tycker inte att du ska ge upp. Och jag tror inte att du kommer ge upp. För du är envis.". Vaddå envis? Jag tycker inte att jag är envis. Men när jag tänker efter så är jag nog jävligt envis. Jag trodde att jag skulle ge upp gymnasiet. När järnbristen var som värst orkade jag knappt ta mig ur sängen, men jag var i skolan nästan varenda dag (även om jag somnade på lektionerna). En gång för ungefär ett år sedan googlade jag hur många poäng man får ha IG i och ändå ta studenten. Så illa var det. Jag trodde inte att jag skulle klara det. Jag ville bara ge upp. Men för fem månader sen tog jag studenten utan ett enda IG. På något vis klarade jag av att fortsätta. Jag lämnade in uppgifter fast jag inte var nöjd. Jag pinade mig igenom lektionerna. Men jag klarade det.

 

Och nej, jag kommer inte ge upp det här heller. Jag tänker fan ta mig igenom de här tre veckorna allmänutbildning så att jag kan få jobba med något kul sen. För fan heller att jag ger upp. Det lockar otroligt att bara maila läraren och säga att jag tyvärr inte kan fortsätta, men fyfan vad bra det kommer kännas sen när jag är klar. One week down, two to go!

 

Faktumet att jag skriver det här när jag borde plugga och göra och lära mig en koreografi är en helt annan sak och det tar vi upp en annan dag.